Att hoppa hopprep med värdighet går det? Och hur gör man då?
I veckan fick jag ett mail från en medlem på vårt CrossFit-gym. Detta mail fick mig att skratta (eftersom det är skrivet på ett väldigt humoristiskt sätt), men det fick också mig att tänka efter. Det fick mig att tänka på hur långt vi har kommit i debatten om ansträngningsinkontinens, men även hur långt vi har kvar. Det är modigt att våga prata om detta, och det är ännu modigare att söka professionell hjälp. Men varför är det egentligen så tabubelagt när det är så många som är drabbade? Borde det inte vara något som det pratas om jämt och ständigt? Om problematiken är vanligare än knäsmärta, hur kommer det sig att det inte faller lika naturligt att prata om? Är det för att det oftast enbart gäller oss kvinnor, och som mycket annat när det gäller vårt kön måste vi göra våra röster hörda för att bli “enligt normen”?
Mailet från kunden lät såhär:
“Att hoppa hopprep med värdighet går det? Och hur gör man då?…
Sedan jag var 10 år har jag aldrig haft ett behov av att hoppa hopprep. Men att börja träna CrossFit innebär tydligen att det behovet uppstår.
Vad hände då när jag skulle hoppa 50 hopp? Förutom att det visade sig vara svårt att veva på armarna med ett rep samtidigt som man ska hoppa upp och ner, utan att repet fastnar i benen och dessutom andas var detta en blöt historia med ett gäng av känslor att hantera…
1) Hoppa hopprep – det kan ju mina barn. Men va fan, det ska jag väl ända klara av eller?
2) Hålla tätt – tanken på att jag INTE skulle göra det fanns ju bara inte. Usch vilken hemsk upplevelse.
När upptäckten var ett faktum sprang jag ut med en känsla av hysterisk förnedring, utan att veta vad jag skulle ta mig till. Jag har nog aldrig känt ett så stor behov av att jorden ska öppna sig och sluka mig helt och hållet! Jag ville döööö!
Så tur är finns det många kloka kvinnor på CrossFit 162 West. Jag började med att ringa en träningskompis som säger att det händer nästan alla!? Och att det tydligen är därför som alla coacher ger en extra paus innan hopprepsmomentet kommer igång. Toakön är tydligen lång… Vet inte riktigt om det känns bättre men det får mig att fundera på om det så att vetskapen om att kvinnor inte kan hålla tätt vid tex hopprepshopp är något som alla vet (utom jag, eftersom jag inte hoppar hopprep) men ingen pratar om. Varför är det så?
Efter en liten snabb icke-vetenskaplig undersökning bland väninnorna visar sig att:
1) Jag tränar inte pga att jag inte kan hålla tätt.
2) Jag använder trosskydd hela dagen och kör på.
3) Jag har opererat mig.
4) Visste du inte det? – jag hoppar inte hopprep eller studsmatta med mina barn.
Men varför pratar vi inte med varandra? Vad är det som gör att det är så tabubelagt? Att vi väljer att avstå träning eller lek med barnen. Lite sorgligt är det ju ändå.
Efter att ha funderat fram och tillbaka, googlat massor på nätet och ringt runt till alla möjliga människor så finns det bara en lösning: jag ringer Cornelia och ber om hjälp att hitta och träna rätt muskler!
Så nu är träningen igång. Enligt diverse olika kunskapssidor på internet ska det ta 3 månader att träna upp sin bäckenbotten om det ens går efter tre barn. Men jag ska försöka! För av någon konstig anledning som jag inte vet varför så har det blivit extremt viktigt att kunna hoppa hopprep till sommaren!
Hälsningar,
Tanten som letar efter sin värdighet
